Knut Hamsun var länge Norges största författare. Han kom från ett fattigt hem och fick kämpa hårt innan han mot slutet av 1800-talet slog igenom med romanen Svält. Den delvis självupplevda skildringen av det fattiga konstnärslivet i Oslo rönte honom stor uppmärksamhet världen över. Enslingen som står utanför samhället var ett tema, som Hamsun skulle återkomma till flera gånger, och så småningom kännetecknades hans böcker också av en civilisationskritik, där en återgång till naturen framhölls som det enda riktiga. Detta var inte minst ett tema i boken Markens gröda, för vilken han fick Nobelpriset 1920. Så hyllad skulle han aldrig bli igen.

Hamsun och nazismen

Redan tidigt i sin karriär var Hamsun mycket tyskvänlig. För honom var Tyskland framtiden, och han uttryckte öppet stöd för landet i första världskriget. Efter kriget blev Hamsuns åsikter stadigt allt mer reaktionära och antidemokratiska. Många har menat att det var en utveckling som gick hand i hand med vurmen för det primitiva i hans författarskap, i vilket det moderna ofta representerar förljugenhet. Mot slutet av tjugotalet började fascistiska och nazistiska idéer spridas även till Norge och Hamsun anammade många av dem. Han såg på Hitlers maktövertagande i Tyskland med gillande och blev under trettiotalet en av det tredje rikets mest trogna försvarare i norsk offentlighet. När så tyska trupper invaderade Norge 1940 var också Hamsun en av dem som välkomnade dessa. Trots sin höga ålder var han en aktiv försvarare av den nya ordningen och förblev så in i det sista. Mycket har skrivits om denna historia, bland annat i en Bok om Hamsuns förhållande till nazismen, och det skulle stå honom dyrt efter kriget.

Från nationalklenod till förrädare

Hamsun blev kallad landsförrädare efter kriget och ställdes inför rätta. Då var han 85 år gammal och mycket skröplig, vilket också räddade honom från att arkebuseras, likt Vidkun Quisling, statsministern i nazisternas marionettregim. Istället spärrades Hamsun in och hans egendom konfiskerades. Några år senare dog han, utan att någonsin ha visat sig ångerfull. Länge förblev han en paria i och utanför Norge. Frågade man efter hans alster i bokhandlar eller antikvariat runtom i de nordiska länderna var det lätt hänt att man fick en fnysning till svar: ”Han var ju en förrädare!” Ändå fortsatte det att talas om hans litterära storhet. Hamsun jämfördes fördelaktigt med Dostojevskij och hyllades av författare, såsom Isaac Bashevis Singer. Nu har Hamsun blivit så pass rehabiliterad i det norska samhället att man kunnat öppna ett museum om honom och för första gången sätta honom på ett frimärke. Det uttrycktes förstås en hel del kritik mot detta. Helt okontroversiell kommer Knut Hamsun nog aldrig att bli.